Start ⟩ GTK ⟩ Folkprovsverksamheten och information om geologi ⟩ Utforska geologins värld ⟩ Finlands nationalsten och landskapsstenar
Finlands landskapsstenar valdes demokratiskt genom en majoritetsröstning år 1989. Finlands Turistförbund och Geologiska forskningscentralen ordnade under sommaren 1989 en kampanj för valet, där även Vetenskapscentret Heureka, Tapiola-bolagen, Stenindustrins centralförbund och tidskriften Tiede deltog.
Efter noggrant övervägande valdes tre stenar, som allmänheten fick rösta på, för varje landskap. Röstningen skedde på Tapiola-bolagens kontor, i Vetenskapscentret Heureka eller per post. Kandidaterna för landskapstenar fanns till påseende på röstningsplatserna och som en lista med fotografier. Totalt gavs 22 132 röster. Den sten som fick flest röster valdes till respektive landskaps sten. För nationalstenen ordnades ingen omröstning. Den kommitté som gjorde kandidatlistan konstaterade att granit är Finlands självklara nationalsten.
Finlands nationalsten och landskapsstenar fick synlighet igen år 1993. Arkitekterna Reima och Raili Pietilä, som planerade republikens presidents tjänstebostad Mäntyniemi, ville ha ”tingsstenar” bestående av landskapsstenar för att pryda Mäntyniemi gård.
Finlands Landskapsförbund, numera Kommunförbundet, beslutadet att skänka Mäntyniemi Finlands nationalsten och alla landskap var sin landskapssten. Geologiska forskningscentralen fick i uppdrag att hitta och samla representativa stenblock.
Innan stenarna placerades i Mäntyniemis park bearbetades de så att de passade in i landskapet och försågs med ett polerat ”fönster” som gör det möjligt att se stenens inre struktur. Landskapsstenarna överlämnades till republikens president sommaren 1994.
Den nuvarande funktionella-ekonomiska landskapsindelningen uppstod genom statsrådets beslut år 1992. Den kompletterades sommaren 1997, då Östra Nyland bröt sig ur Nylands landskap och Vasas kustregion fick namnet Österbotten.
År 1998 ändrade statsrådet namnet på två landskap: Tavastland blev Egentliga Tavastland (Kanta-Häme) och Savolax blev Norra Savolax (Pohjois-Savo).
De nya landskapens landskapsstenar samlades in sommaren 1997 och överlämnades högtidligt till republikens president i Mäntyniemi hösten 1998.
Mer än hälften av Finlands berggrund består av olika typer av granitiska bergarter av varierande ålder. Man kan med rätta betrakta granit som Finlands nationalsten.
Granit är en hård, stark och hållbar bergart. Utseendet, som påverkas av färg, kornstorlek och struktur, varierar stort. Rött är den vanligaste färgen för granit, men grå, bruna, gröna och till och med blåaktiga graniter är också vanliga. Kornstorleken i granitiska bergarter varierar från under en millimeter till över 10 centimeter. Strukturellt kan graniter vara jämnkorniga eller porfyriska (stenen innehåller spridda större korn i en finare grundmassa).
Rapakivigranit, som är Finlands mest brutna byggnadssten, förekommer i många olika varianter både vad gäller färg och struktur. På grund av sin homogenitet, regelbundna sprickbildning och skönhet har granit traditionellt använts som byggnadsten och i monument.
Nationalmuseet, Nationalteatern, Helsingfors järnvägsstation, riksdagshuset och Graniittitalo är kända exempel där granit använts som byggnadssten.
På bilden syns prover av Finlands nationalsten – graniter med varierande färg och/eller struktur. I mitten av bilden finns Kalvola-granit, som har använts vid byggandet av riksdagshuset och dess tillbyggnad, både invändigt och utvändigt.
Bland landskapsstenarna finns många olika bergarter och mineraler. Här ingår några av de vanligaste bergarterna i Finlands berggrund, såsom granit och gnejs. Hela tre landskap har valt granit som sin landskapssten.
I samlingen finns också sällsynta bergarter, till exempel kärnäit, som bildats vid ett meteoritnedslag, och den utseendemässigt speciella ”klotstenen”.
Finlands yngsta bergarter representeras av fossilrik kalksten (450 miljoner år gammal) och de äldsta av grönsten (2 800 miljoner år gammal). Bland landskapsstenarna finns även Finlands mest brutna industrimineraler: apatit (800 000 ton per år) och kalcit (3,3 miljoner ton per år), samt Finlands viktigaste byggnadssten, rapakivigranit.
En av landskapsstenarna är ett eftertraktat malmmineral och smyckesmaterial – nämligen guld. Bland de vackra stenar som lämpar sig för smyckestillverkning finns Finlands viktigaste smyckesten, spektrolit, och den färgskimrande fältspaten, som väcker intresse hos arabisktalande.
Hornblände är ett mörkgrönt mineral som klyvs i fyrkantiga, glänsande bitar. Det är det näst vanligaste mörka mineralet i Finlands berggrund efter svart glimmer. Hornblände hör till den stora gruppen kedjesilikater, amfiboler och utgör huvudmineral i olika svarta bergarter, som är vanliga i området mellan Hyvinge och Karkkila. Svarta graniter från Hyvinge har brutits som sten för minnesmärken. Hornbländerika stenar lämpar sig också väl som bastustenar.
I Sibbo har det funnits flera kalkstensbrott åtminstone sedan 1600-talet. Under byggandet av Sveaborg bröts stora mängder kalksten för tillverkning av murbruk.
Finlands första cementfabrik, som verkade i Kervo åren 1869–1894, fick sin kalksten från Martinkylä i Sibbo. I Kalkstrand i Sibbo påbörjades storskalig produktion år 1939. Gruvan producerar jordbruks- och fodertillsatskalk, fyllnadsmedel med mera. Kalkstenens färg varierar från vit till laxrosa.
I Egentliga Finland finns två stora rapakiviområden – Vehmo och Laitila – med en diameter på 40–50 km samt flera mindre områden på 1–5 km. Den vanligaste typen är brunaktig och porfyrisk rapakivi.
Röd, jämnkornig rapakivi förekommer endast i Vehmo och Taivassalo. Den mest kända och dyraste är den röda från Vehmo, vars export till England började redan år 1901 under handelsnamnet Balmoral Red.
Efter att de stora rapakivimassiven bildats, för cirka 1 400 miljoner år sedan, sjönk berggrunden långsamt i det område som idag är Satakunta. Under cirka 200 miljoner år uppstod en sänka som var över 100 km lång, 20–30 km bred och ställvis1 km djup.
Floder förde med sig vittringsprodukter från de omgivande bergen till sänkans botten, där de med tiden packades till sand- och lerskiffer. Sandsten har nästan horisontell skiktning och klyvs lätt. Det finns endast knappt 30 kända blottningar av sandstenen.
Klotsten är en speciell strukturtyp hos vanliga djupbergarter. Förutom kärnan och de omgivande skikten har den en sprickig, radiell struktur. Klotstenarnas sammansättning varierar liksom hos djupbergarter: det finns graniter, dioriter, gabbror, peridotiter osv.
Alla förekomster är små, några kvadratmeter eller högst ett par ar. I Birkaland finns 10 kända förekomster av klotstenar: fem förekommer som berg och fem som blockfält. Klotstenarna är oftast fridlysta, men Kurus klotsten (på bilden) finns till försäljning som bordsskivor eller småföremål.
I slutskedet av kristalliseringen av granitiska djupbergarter bildas grovkorniga gångbergarter, pegmatiter. Deras huvudmineral är fältspat, kvarts och glimmer. Dessutom kan det finnas mineral som innehåller sällsynta grundämnen.
Kvarts och fältspat uppträder i pegmatiter både som egna kristaller och som mönstrad fältspat. Fältspaten består av 27 % kvarts och 73 % kalifältspat. Den mörka kvartsen bildar ett tredimensionellt nätlikande mönster inne i fältspaten, vars tvärsnitt påminner om arabisk skrift.
I Päijänne-Tavastland finns cirka 50 diabasgångar. De hör till det diabasgångsbälte som sträcker sig från Kuru till Suomenniemi. Sprickbildning i jordskorpan och vulkanutbrott föregick intrusionen av rapakivimassiven i jordskorpan.
Många av diabasgångarna är flera kilometer långa och tiotals meter, ibland över 100 meter breda. De största gångarna tros ha varit vulkanernas utbrottskanaler. Diabasens mineral är ordnade koncentriskt, vilket ger en stabil struktur och därför är diabas en utmärkt bastusten.
Hälften av Viborgs rapakivigranit ligger inom Kymmenedalens område. Den vanligaste rapakivitypen är viborgit, där röda eller bruna klot omges av en grönaktig fältspatsmantel.
Kymmenedalens landskapssten är en mer sällsynt röd, grovkornig typ. Den har röda klot av fältspat men saknar den gröna omgivande manteln. Röd rapakivi bryts i Kotka, Anjalankoski och Vederlax, varifrån exporten av finländska byggnadsstenar inleddes redan på 1700-talet.
Spektrolit är namnet på en smyckesten som består av plagioklasfältspat med regnbågsskimrande färger. Färgfenomenet uppstår när fältspaten utgörs av mycket tunna lameller. Ljuset reflekteras från lamellernas gränsytor och därefter interfererar. Röda färger uppstår i områden med tjocka lameller och blå färger i områden med tunna lameller.
De värdefullaste spektrolitförekomsterna finns i Ylämaa, där stenen upptäcktes på 1940-talet. Brytningen inleddes på 1950-talet och med tiden har spektrolit blivit Finlands mest kända och viktigaste smyckesten.
Med marmor avses omkristalliserad karbonatsten, med ursprung antingen i kalksten eller dolomit. I Södra Savolax förekommer marmor i områdena Jäppilä–Jorois, Nyslott–Kerimäki, Virtasalmi och Montola–Ankele.
I Kerimäki och Virtasalmi har marmor brutits för kalkbränning, som jordbrukskalk och som fyllnadsmedel.
Av Ankeles marmor har även framställning av byggnadssten, golv- och väggplattor skett. Färgvariationerna i Ankeles marmor orsakas av det gröna serpentinmineralet.
Täljsten är mjuk (kan repas med nagel), hal, grå med gröna eller blåaktiga toner och har en finkornig, skiffrig struktur. Utomhus blir ytan med tiden gulaktig. Stenen består av talk och karbonat samt små mängder serpentin och klorit.
Alla betydande förekomster finns i östra Finland. Produktionen av täljsten sker i Juuka, Polvijärvi, Kuhmo och Suomussalmi. Den är lätt att bearbeta och även hållbar, vilket har gjort täljsten populär som material för eldstäder, statyer och fasader.
Fosfor är ett nödvändigt näringsämne för både växter och djur. Apatit är det vanligaste fosformineralet i jordskorpan och förekommer i små mängder i nästan alla bergarter.
Förekomsten i Siilinjärvi är stor till volymen men halten är låg. Malmförekosten är cirka 15 km lång och innehåller ungefär 10 % apatit. Sedan 1979 har Finlands största gruva varit i drift där, med en årlig brytning på 10 miljoner ton.
Apatitkoncentratet är råvara för de närliggande fabrikerna som tillverkar gödsel och fosforsyra. Biprodukter är glimmer och jordbrukskalk.
Diorit är en djupbergart med struktur som liknar granit. Den består av cirka två tredjedelar fältspat och en tredjedel mörka mineral. Fältspaten är natriumrik plagioklas. Hornblände är det vanligaste av de mörka mineralen. Dessutom innehåller stenen pyroxen och biotit, och ibland lite kvarts.
En polerad yta av dirorit (till exempel i form av en skiva) är nästan svart och där framträder mörka mineral som svarta fläckar. Diorit har brutits som byggnadssten i Viitasaari, Korpilahti och kring Jyväskylä.
Södra Österbotten: Kärnäit
För cirka 73 miljoner år sedan slog en meteorit med en diameter på ungefär en halv kilometer ner vid nuvarande Lappajärvi. Nedslaget krossade, smälte och förgasade både meteoriten och berggrunden på ett ögonblick. På platsen bildades en krater med en diameter på 17 km.
I mitten reser sig Kärnänsaari, som består av kärnäit – en bergart som delvis eller helt har smält vid nedslaget. Runt ön finns porös, krossad berggrund som innehåller ett enormt grundvattenmagasin.
I området från Replot till Vörå och från Malax till Jakobstad finns en grå porfyrisk bergart, Vasagranit. Den förekommer som gångar och knölar i berggrunden samt som stora block i terrängen.
Typiskt för bergarten är ljusgrå korn av fältspat formade som tändsticksaskar, med storlekar från 3–4 cm upp till 10–20 cm. Förr användes Vasa-granit ofta till husgrunder och trappor. I Korsholms kommun finns Finlands äldsta stenbro, byggd av Vasa-granit.
Gnejs är en skiffrig, grovkornig bergart där skiffriga band alterneras med korniga band. Dessutom finns här och där granitiska ådror i stenen. Gnejser har bildats av vittringsprodukter från tidigare bergskedjor – fältspats-, karbonat- eller järnrika sand- och lermaterial – eller av vulkaniska utbrottsprodukter som lava och aska.
Vid bergskedjebildningen pressades materialet djupt ner i jordskorpan, vilket gav upphov till den gnejsliknande strukturen.
Med skiffer avses en bergart rik på glimmer. De platta mineralerna har under bergskedjebildningen pressats parallellt, som sidorna i en bok. På grund av strukturen är det lätt att klyva skiffer i platta skivor. Ibland är skiffrarna veckade till vågiga plattor som liknar taktegel.
I Norra Österbotten finns gott om skiffer mellan Ii och Utajärvi samt i Kuusamo. Skiffer används främst som trädgårdsplattor, golv- och väggplattor samt som beklädnad för socklar.
Grönsten hör till världens äldsta bergarter: de är 2 600–3 100 miljoner år gamla. Grönsten är ett gruppnamn för olika bergarter som ursprungligen kristalliserats ur smälta men senare omvandlats till finkorniga och grönfärgade stenar.
I Finland finns grönsten i Mellersta Lappland och i Kuhmo. Grönstenarna i Kuhmo bildar ett band som är 200 km långt och 20 km brett. På olika håll i världen har man i anknytning till grönstensområden funnit betydande malmer av järn, uran, koppar, nickel och guld.
Guldvaskningen i Lappland fick sin början på 1870-talet vid Ivalojoki. Snart flyttades tyngdpunkten för vaskning med spade österut till Laanila och Tankavaara och år 1945 till Lemmenjoki. Maskinell vaskning testades redan på 1920-talet, men framgångsrik, lönsam vaskning inleddes först på 1970-talet.
Letandet efter guldförande berggrund påbörjades redan för hundra år sedan. Lapplands första egentliga guldgruva, Saattopora (1989–1995), producerade 4 620 kg guld. Flera lovande guldförekomster är föremål för forskning och utveckling. På bilden syns Finlands näst största guldklimp, Aleksi (385 g).
Havet myllrade av liv för cirka 470 miljoner år sedan vid tiden när Ålands kalksten bildades. De vanligaste arterna var trilobiter (kräftdjur), olika snäckor, koraller och ortoceratiter. På havsytan levde skalbärande alger och djur, vars fossiler endast kan ses i mikroskop.
Ålands kalksten förekommer endast som lösa block, varav de flesta har använts för tillverkning av murbruk. På Lumparn finns en meteoritkrater med kalksten i botten. På bilden syns ett avtryck av ett trilobitfossil.
